Elin Engerström - Spetsbergen 2011
Startsida
Aktuellt
Långturer
Om mig
Kontakt
Dagbok
Bilder
Om turen
Svalbard
Teamet
Tack till



Svalbard

Ögruppen Svalbard är belägen mellan 74° och 81° nordlig bredd och består av fem stora öar och en mängd småöar. Den största ön är Spetsbergen, vilken utgör drygt halva Svalbards yta. Ca 60% av Svalbards yta täcks av glaciärer och årsmedeltemperatur ligger på -4°C, men klimatet skiljer sig mellan de olika öarna. Varmast och fuktigast är det längs västkusten av Spetsbergen. Detta beror på Golfströmmen samt varma luftströmmar som kommer söderifrån hela året. Vädret växlar mycket och snabbt genom att de varma vatten-/luftströmmarna från söder möter kalla vatten-/luftströmmarna från norr. Svalbard är en arktisk öken eftersom årsmedelnederbörden endast är 200-300 mm. Från 20 april till 23 augusti är det midnattsol medan polarnatten sträcker sig från 11 november till 30 januari.

Svalbard är islänska och betyder ”Landet med de kalla kusterna”. 1596 upptäcktes Spetsbergen av holländaren Willem Barents. Svalbards historia delas oftast in i olika epoker knutna till de naturresurser som nyttjats vid olika tidpunkter. På 16-1700-talet var det valfångst som fick folk att bege sig till Svalbard, främst från Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Man sköt 750-1250 valar per år för att framför allt utvinna späckolja. Under 17-1850-talet kom de ryska fångstmännen, med fokus på valrossprodukter, pälsverk (bl.a isbjörn och räv) och dun. Under 1850 talet tog norska fångstmän över, och främst jagades räv och isbjörn. Från 1850-talet och framåt har Svalbard även varit ett populärt resmål bland forskare och olika typer av expeditioner . I kapplöpningen att nå Nordpolen först var Svalbard utgångspunkt för ett antal expeditioner, tex Andrées ballongfärd 1897. Från 1900-talets början kom gruvdriften till öarna med framför allt kolbrytning, men även fosfor, guld, bly, zink, koppar och marmor har brutits i gruvorna.

Det finns bara två landlevande däggdjur på Svalbard, fjällräven och Svalbard renen. Dessutom finns den delvis vattenlevande isbjörnen som tillbringar mesta livet på drivisen. Den hård jaktetn av valross, isbjörn och Svalbardrenen gjorde att bestånden var starkt reducerade under stora delar av 1900-talet, men genom restriktioner av jakt samt fredande har arternas individantal ökat. Idag beräknas det finnas 3 000 isbjörnar i det bestånd som Svalbard tillhör och 10 000 renar på öarna.

Sedan 1920 har Norge suveränitet över ögruppen vilket regleras i Svalbardstraktaten. Länderna som undertecknat traktatet har lika stor rätt som Norge att bedriva olika typer av versamhet här, men det är norsk lag som gäller. Svalbard lyder direkt under den Norska regeringen med Sysselmannen som representant på ögruppen.

Svalbard är inte ett ställe där generation efter generation lever utan folk har kommit och rest i alla tider. De hårda klimatet och tuffa arbeten med olika naturtillgångar har gjort att det finns många tragiska händelser och livsöden från öarna.

Totalt bor det ca 2800 invånare på Svalbard. Longyearbyen är den största bosättningen (2075 pers) och administrationscenter. Andra bosättningar är Barentsburg (500pers), Sveagruva, Ny-Ålesund, Hornsund samt de meteorologiska stationerna Hopen och Björnöya.

I Longyearbyen finns världens nordligaste universitet, UNIS. Här bedrivs forsking och undervisning inom arktisk biologi, arktisk geologi, arktisk geofysik samt arktisk teknologi. I februari 2008 invigdes en global fröbank på Svalbard, ett säkerhetslager för fröer från hela världen med plats för 4,5 miljoner fröer. På Svalbard är all militär aktivitet förbjuden och frölagret ligger insprängt 150 meter in i ett fjäll med permafrost, vilket gör det till en av de säkraste förvaringsplatserna på jorden för fröer.




Svenska  |  English